TUNABERGS HÖGFJÄLLS- OCH KLÄTTERKLUBB
Hans Christian Doseth
En himla show
Himlastegen är kanske en av de mest iögonfallande linjerna man möts av vid Simonsbergets lägerplats. Efter att länge har varit en aidled så friklättrades den 1981 av en av den tidens bäste klättrare, norrmannen Hans Christian Doseth vid en klätterträff. Åke Danielsson bjuder in oss att dela detta häftiga klätterminne.
Våren 1981.
Många svenska klättrare lägger upp säsongen utifrån vilka klätterträffar som anordnas runtom i landet. Det här året bjuder Örebroklubben in till träff i Rosendal i mitten av maj. Östersunds KK anordnar träff i Stugun under pingst – tyvärr krockar den med Dansk Bjergklubs högrankade träff i Kullaberg. Men nu är det Kristi Himmelfärdshelg och Svenska Klätterförbundet har bjudit in till träff och årsmöte i Tunaberg. Soligt, och skönt försommarväder. Den sluttande och gropiga lilla ängen nedanför lägerplatsen fylls med tält. Klädmodet är USA-inspirerat, många har vita byxor som Henry Barber, Jim Bridwell och kompani i Yosemite. Replagen köar upp på de mest populära lederna: Graviditetsleden, Svärfar, Anders förfall och Pelaren. Det klonkar från berget när Hexentrics, Stoppers, Rocks och firningsåttan dinglar i selarna. Det är alltid förväntan i luften den första dagen på en klätterträff, men den här gången finns där något extra. Träffen gästas nämligen av några av Norges bästa klättrare. En av dem, Hans Christian Doseth, tillhör världseliten och har rockstjärnestatus.
"Han tänker friklättra Himlastegen!"
Hans Christian firar ner för Himlastegen. Det är en etablerad aid-led, graderad A1. Ingen har försökt friklättra den, frågan är om någon ens seriöst har tänkt tanken. Han rensar och borstar lite, testar några killägen, och slår in en pitong på undre delen. Han gör inget topprepsförsök. Ryktet sprids snabbt: ”Han tänker försöka friklättra Himlastegen!”. Många av träffdeltagarna samlas förväntansfullt ovanför lägerplatsen när Hans Christian rackar på vid insteget. Närmast andaktsfullt följer vi hur Hans Christian jobbar sig uppåt. Kraftfullt, vigt, med effektiva kilplaceringar. Kruxet (vilket ingen visste att det var) går bra. Lite drygt halvvägs blir det ett kort fall, och Hans Christian tar sig ner till närmaste ”no-hands rest”, den sluttande hyllan precis ovanför kruxet. Det är helt enligt den gängse etiken, man börjar om från närmaste ”no-hands rest” om man faller. Hans Christian klättrar övre delen i ett svep från den sluttande hyllan och sorlet stiger bland publiken. Himlastegen är friklättrad! Hans Christian bedömer att graden är 7+/8-. Den dittills svåraste leden i Sverige är graderad 7-.
H C Doseth klättrar Himlastegen och Himlataket på Simonsberget 1981. Foto: Lars Grankvist.
Himlataket
Nästa dag firar Hans Christian ner över Himlataket, en kort men mycket respektingivande formation som ingen försökt friklättra. Samma procedur: Rensa lite grann, kolla säkringslägen. Inte öva in leden på topprep. Åskådarskaran samlas snart på någorlunda respektfullt avstånd. Och i dag har jag med kameran. Hans Christian tar av dunjackan och vevar runt med armarna några varv som uppvärmning. Efter några kraftfulla rörelser står Hans Christian ovanför Himlataket. Han behövde bara ett försök. Graden blir 7+/8- även här. Det skakas på huvuden i åskådarskaran – hur är det möjligt?
Ja, hur var det möjligt att klättra på en nivå långt över den som andra klättrare i Skandinavien hade vid den här tiden? Hans Christian hade en enastående talang och tränade klättring stenhårt både sommar och vinter. Men kanske var hemligheten ändå den som Hans Christian själv uttryckte när han peppade Tunabergsklättraren Bogi Palfay att följa honom på Himlastegen: ”- Det er bare psykiskt!”.
TEXT OCH ÖVERSTA BILDERNA: Åke Danielsson