TUNABERGS HÖGFJÄLLS- OCH KLÄTTERKLUBB
Klätterträffar i Sverige
En tillbakablick (från förr)
2009 publicerade Bergsport en krönika av Staffan Ericsson där han mindes tillbaka på företeelsen kring klätterträffar. Nästan 15 år har passerat sedan tillbakablicken men vi tycker att minnena förtjänar att plockas upp i dessa jubileumstider när bland annat Tunabergsträffen ska arrangeras 50 år sedan starten.
Jag har länge tänkt skriva en nekrolog över företeelsen ”Klätterträffar i Sverige” men eftersom liket trots allt lever så har projektet ständigt skjutits på framtiden. Nu är det ändå dags att skriva denna betraktelse eftersom det vore mycket olyckligt ifall denna unika företeelse inom svensk klättring skulle förbli odokumenterad.
1975 - 2009
Låt mig redan från början säga att denna artikel mest baserar sig på mitt eget minne av klätterträffar från tiden då jag började klättra (1975) fram till idag (2009). Någon omfattande ”research” har jag inte ägnat mig åt även om jag diskuterat den tidiga historiken med några av dem som var med då. Det innebär givetvis att jag kan ha glömt och förträngt en och annan detalj (och av diskretion avsiktligt utelämnat en hel del) men kanske även att jag förbättrat verkligheten på några punkter. En och annan skröna har säkert också smugit sig in men faktainnehållet är nog sant till ungefär 90 procent. Av samma personliga skäl så är naturligtvis framställningen färgad av ett visst Tunabergs-Stockholms-perspektiv men, övriga klättersverige får ursäkta, det gör mindre eftersom det ändå är kring det navet som det sociala hjulet främst har snurrat och beträffande Tunaberg fortfarande snurrar.
Vad är en klätterträff?
Precis vad det låter som: klättring och träff. ”Och” skall betonas, bägge delarna är lika viktiga i begreppet klätterträff. Träffarna går tillbaka till tiden för grundandet av Svenska Klätterförbundet 1973 och en viss förhistorik fanns kanske redan inom Fjällklubbens Alpina sektion. Vid den tiden var inte antalet klättrare fler än att i stort sett ”alla kände alla” i hela Sverige.
Antalet klätterklubbar var 1973 ganska få (ett knappt halvdussin) och varje lokal klättermiljö var dessutom mycket liten och begränsad. I Stockholm klättrades det t.ex. ända fram till andra halvan av 70-talet nästan uteslutande i Häggsta. Träffarna uppstod framförallt genom klättrarnas behov av att få variation i klättringen samt att i behovet av att upprätthålla kontakten med sina klättervänner runt om i landet.
Under många år på 70-talet var träffstrukturen mycket fast och hårt kopplad till de klubbar som var med vid klätterförbundets grundande. Göteborg ordande, och ordnar fortfarande, Climb-In vid Valborg och Första Maj, Dansk Bjergklubb bjöd alltid in till Pinsetreff vid Kullen, Dalarna hade Bispbergsträff i början av September, direkt följd av Stockholms Klätterklubbs Häggstaträff varefter Tunaberg avslutade träffsäsongen innan vinteridet inträdde.
Utöver dessa fem träffar så ordnades en ambulerande klätterträff i samband med Svenska Klätterförbundets årsmöte som oftast ägde rum vid Kristi Himmelsfärdshelgen. Då ordnades träffar även i Rösås (Umeå), Stugun (Östersund) samt Mörkberget (Hälsingland).
Specialträffar
En särskild företeelse vill jag beteckna som ”Specialträffar”. Det var engångsträffar som ordnades i samband med att utländska klättrare bjöds in till att klättra och festa i svenska
klippor. I själva verket så är det väl endast en sådan som varit av någon betydelse, nämligen UIAA-träffen i Utby 1979. Då bjöd Svenska Klätterförbundet in klättrare från hela Europa till en träff som bl.a förde den dåvarande engelske toppklättraren Steve Bancroft till Utby, varvid Monsterlaybacken fick sin förstabestigning.
Den kanske allra märkligaste specialträffen ordnades inte i Sverige utan av Norsk Tindeklubb 1980 även om det fanns en betydande svensk påverkan till att den träffen ordnades. Den jag tänker på var en Internationell Isklätterträff i Hemsedal som samlade den dåvarande yppersta eliten av isklättrare från England (Choe Brooks m.fl.) Skottland (Dave Cuthbertsson). Norge (Hans Christian Doseth, Ulf Geir Hansen, Dag Kolsrud m.fl), Sverige (Lars Cronlund, P-O Bergström, Ulf Björnberg, Kenneth Westman). Samtidigt passade det stora festprissegänget från Stockholms Klätterklubb på att ha sin årliga vinterträff i Hemsedal.
Lägerplatsen vid Tunaberg och Olle Edholm och Roger Pyddoke på Diretissiman till höger. Sällskapsklättring på Häggsta 1978.
Klättring på träffarna
Det är lätt att lyfta fram festandet som det viktigaste med träffarna och visst har det ibland gått rejält vilt till genom åren. Dock så var länge själva klättringen mycket viktig vid träffarna, åtminstone på lördagen. Under träffarnas glansperiod andra halvan av 70-talet och tidigt 80-tal så skedde mycket av svensk klättrings utveckling just i samband med träffarna då en vänlig rivalitet mellan de bästa klättrarna tog sig uttryck i många förstabestigningar. Bispbergsklassiker som ”Frihet”, ”Jämlikhet” och”Broderskap” kom till då Stockholmarna skulle visa sig på styva linan på Bispbergsträffarna.
På Climb In i Välseröd 1978, som jag återkommer till, blev många nyturer gjorda. I samband med att Klätterförbundets årsmöte hölls i Tunaberg 1981 så skapades en hel rad horrors som då var långt före sin tid av besökande norske stjärnan Hans Christian Doseth.
Fest
Men som sagt, det skulle ju också träffas och festas. Själva klättringen fick ju var och en sköta själv. Däremot så åtog sig alltid värdklubben att arrangera en fest vanligtvis på lördagskvällen. Mat skulle fixas, ibland även dryck, något som dock med trygghet kunde överlåtas åt det egna initiativet. Arrangörernas fantasi och ambitionsnivå kunde variera våldsamt. Tunaberg har alltid lyckats ha hög kulinarisk svansföring vilket säkert är huvudorsaken till att den tillsammans med Climb-In är den träff som fortfarande lever.
Guldåldern
Klätterträffarna hade som sagt sin glansperiod ungefär från mitten av 70-talet t.o.m. några år in på 80-talet. Anledningarna är flera. Dels de tidigare nämnda faktorerna om klättringens ”litenhet” samt behovet av variation i klättringen, men det finns också andra faktorer värda att lyfta fram. Livet i och omkring klättringen är ju inte opåverkad av trender och värderingar i samhället i stort och träffarnas guldålder sammanföll med slutskedet av den ”kollektivistiska flower-power tidsanda” som på olika sätt kännetecknade 70-talet. Det bidrog säkert till viljan att ordna stora evenemang utifrån synsättet att ”roar jag andra så roar jag mig själv”. Till detta skall också läggas att klättringen under den tidsperioden samlade många starka och utåtriktade personligheter som dels kunde inta en scen samt, ur olika aspekter, hade god förmåga att underhålla sin omgivning, t.ex. Torbjörn Berg, Alve Henriksson, Kenta Lindström, P-O Bergström, Leif Eriksson, Lasse Widell, Erik Skarman samt många andra.
Topp 5
Säg att det under perioden 1976 till 1984 ordnades totalt c:a 50 träffar, lägg därtill 10-15 höstfester i Uppsala och Stockholm (dessa är värda en egen artikel), då handlar det totalt om 60-70 tillställningar att försöka minnas. I ärlighetens namn så förtjänar inte alla att kommas ihåg, men det fanns också ett antal som säkert inte kommer att glömmas av dem som var med. Det är jättesvårt att göra ett rimligt begränsat urval men här är ändå ett försök att utnämna ”Topp 5” av klätterträffar i Sverige genom tiderna. Träffarna beskrivs i tidsordning, inte i någon rangordning.
Kullen Pingsten 1977
Detta år stod Skånes Klätterklubb som värd för Svenska Klätterförbundets årsmöte. Träffen ordnades dock som vanligt av Dansk Bjergklubb och ”baslägret” för festligheterna var danskarnas klubbstuga på Skäret. Själva årsmötet har ett historiskt intresse eftersom, vad jag minns, det var första gången som det diskuterades ifall Klätterförbundet skulle söka medlemskap i riksidrottsförbundet. Tala om att vara många år före sin tid.
Under ”Guldåldern” så förekom ett rikt Danskt-Svenskt klätterumgänge. Man träffades inte bara på träffar i Sverige utan även sommartid i Alperna. ”Pinsetreffen 77” tror jag har ”all-time high” beträffande antalet deltagare på en träff vilket jag tror var runt 200 (betänk hur många som klättrade då). Danskarna hade smugglat hela grisar (slaktade), skottkärror med grönsaker samt närmast obegränsade mängder elefantöl i småbåtar över Öresund så någon brist på förplägnad under träffens tre dygn var det inte. Själva festandet var av den karaktären att ”allt är glömt, läkt och förlåtet” (och efter 30 år dessutom preskriberat).
”Sången” vid lägerplatsen påstods ha uppfattats i hamnen i Mölle. Huruvida det blev några nyturer gjorda vid denna träff vill jag låta vara osagt.
Climb-In i Välseröd Valborg 1978
Här stod istället nyturerna i fokus, någon fest värd namnet har jag inget minne av. Bohusläns klipparadis var precis nyupptäckt och Göteborgs klätterklubb flyttade detta år Climb-In från Utby till Välseröd. Här stod norrmännen för det utländska inslaget (dock tveksamt om norska klättrare i Bohuslän är att betrakta som utlänningar). Sedan stockholmaren Kenneth Nolkrantz slitit sig fördärvad på, och nästan klarat, en överhängande off-widthspricka i närheten av ”Vilskudväggen” så fick han nesligen lämna över projektet till Oslostjärnorna Björn Myhrer Lund och Marius Morstad. Vem av dem som först klarade den minns jag inte, men Norsketaket blev etablerat som Sveriges kanske första led av grad 7.
Sällskapsklättringen ägde annars rum på Möhättans nog så skräckfyllda svahällar. Säkert hade Bohusklättringen upptäckts och exploaterats även utan Climb In 78. Det är svårt att värdera den klättermässiga betydelsen av ett enskilt evenemang som detta. Dock var vi många som då första gången fick upp ögonen för vad som senare utvecklats till Sveriges främsta klätterområde.
Isklätterträffen i Hemsedal 1980
Den här träffen har jag berört i artikelns inledning och skall något sättas före allt annat så är det denna megahappening över nästan en hel vecka. Sverige och Norge hade året innan varit inbjudna av BMC till en träff i Storbritannien och tanken väcktes att bjuda in britterna till en träff i Sverige eller Norge. För att kunna erbjuda något nytt och annorlunda så dök idén upp om en isklätterträff.
Klättring på frusna vattenfall var 1980 en relativt ny företeelse och isfallen kring Hemsedal var då likaså okända för de flesta. Norsk Tindeklubb och den första ”förnorskade” svenske klättraren Thomas Carlström på Skandinavisk Höifjellutstyr i Hemsedal tog initiativet till Isträff 80 i Hemsedal dit BMC, Svenska Klätterförbundet och Norsk Tindeklubb bjöds att skicka varsitt ”landslag”. Detta förde en ”iselit” av sällan skådat slag till Hemsedal.
Till saken hör också att Hemsedal då sedan ett par år tillbaka besökts av en grupp Stockholmsklättrare i isklättersyfte. En sådan resa ville vi ordna även 1980 och varför inte komma samtidigt med den internationella isträffen? Så blev det. Hela Fossheims stugby bokades, totalt var vi nog uppåt 40 personer som mest, tolv officiella träffdeltagare, två franska bergsguider, fyra danskar, ett antal norrmän utöver de officiellt inbjudna samt ett stort antal stockholmare som åkte dit med en blandad agenda innehållande isklättring, utförsåkning samt festande.
Träffen levde dygnet runt i sex dagars tid. Brytpunkten var kl. 03.00 på morgonen, då gick de sista och lade sig efter nattens fest och de första gick iväg för dagens klättring. En brittisk stjärna sov nog ingenting på flera dygn, han var med till slutet på festerna och gick sedan direkt och hämtade isyxor, stegjärn och pannlampa för dagens klättring. Den 200 meter höga och vertikala Hydnefossen hade aldrig klättrats innan träffen. Nu fick den minst fyra bestigningar varav en svensk (Björnberg/Westman tror jag).
Förbundsmötet i Tunaberg pingsten 1981
Den ordinarie Tunabergsträffen är ett septemberevenemang. Endast en gång har Tunaberg stått som värd för Svenska Klätterförbundets årsmöte och det var i pingst 1981. Träffen är minnesvärd av tre faktorer; ett spännande förbundsmöte, två fantastiska middagar i rad tillagade av Tunabergs första stjärnkock Justus Stern, samt ett stort steg framåt när det gällde granitklättringen i östra Sverige signerat den besökande norrmannen Hans Christian Doseth.
I slutet av 70-talet och början på 80-talet så skedde, med inspiration från England och USA, en snabb utveckling av klättringen och allt svårare och seriösare turer blev gjorda. Klättringen på småklippor (crag-climbing från engelskan) hade blivit en aktivitet i sig från att tidigare ha betraktats som ”träning” inför den ”riktiga klättringen” som bedrevs i stora berg, fjäll och alper. Denna brytningstid orsakade en intensiv debatt huruvida ”prestation” tog över framför ”nöjet” inom klättringen.
Till årsmötet i Tunaberg tog detta sig uttryck i att två av svensk klättrings pionjärer lämnade in en motion om att Svenska Klätterförbundet skulle omfatta ”nöjes-klättringsprincipen” och ta avstånd från ”prestationsklättring”. En intensiv och underhållande debatt följde där många hävdade att det var ett nöje att prestera. Hursomhelst, denna och två andra motioner avslogs och efter detta dröjde det länge innan någon vågade lämna in en motion till ett förbundsmöte.
Hans Christian Doseth var redan känd i klätterkretsar. Snabba bestigningar av svåra prestigeturer i engelska Peak District och i Yosemite samt inte minst de första fribestigningarna av såväl Rimmonroute som Svenskeruten på Trollväggen, hans hemmaberg i Romsdal, hade redan gett honom ryktet som Nordens kanske bästa klättrare. Riktigt varför han valde att komma till Tunaberg minns jag inte, men väl där så lämnade han ett antal minnesmärken efter sig som än idag, mer än 25 år senare, utgör utmaningar för aspirerande hardmen (och en och annan hardwoman). Doseths nyturer appelerar inte precis till den moderna borrbultsgenerationen. Hans psyke var lika starkt som hans fingermuskler (Doseths handklämma var hård som en hockeypuck) och de fyra nyturer han gjorde på två dagar i Tunaberg var samtliga av grad 7 till 8-, allt klättrat i gamla EBs, dvs. generationen före den moderna friktionsskon samt säkrat uteslutande med stoppers och hexentrics.
Fribestigningen av Himlastegen skedde inför en stor publik.
Repliken ”jag säljer mina grejor” hördes fler än en gång i åskådarskaran i takt med att han metodiskt arbetade sig uppför den tidigare artificiella sprickan. ”Publiken bekom mig inte, jag var helt upptagen med det jag höll på med”, var Doseths kommentar efter fullbordat värv.
Vi andra kunde istället under träffen roa oss med att försöka vinna originalitetspriset på svaturen Himlasängen. Jag tror att Bogi Palfay vann på en bejublad föreställning i rullskridskor och boxar-handskar. Även Jan Pålsgårds bestigning av Diretissiman med en apelsin mellan knäna hör till minnena från Tunaberg 81.
Bispbergsträffarna
Den korta men intensiva träfftraditionen i Stockholm med bl.a raclettefesten i Häggsta 1978 då samtidigt Anders Karlsson åkte shoppingvagn utför Ekleden får ursäkta, likaså den speciella Tunabergsträffen 84 då Kristian Johnsson, klubbens då bästa klättrare, samtidigt passade på att gifta sig och Lasse Widell förestod en skybar på Diretissimans standplats där alla som köpte öl frågade ”går det bra med krita?” Listan över träffarnas Top 5 måste i stället inkludera Dalarnas Klätterklubbs mångåriga serie av höstträffar i Bispbergs Klack som levde i högönsklig välmåga ända fram till det ödesdigra klätterförbudet 92 eller 93.
Jag skall inte använda detta utrymme till en diskussion om förbudet, det förstör bara humöret. Istället vill jag uttrycka tacksamhet över att jag under många år hade möjlighet att vara med om dessa, i alla avseenden, unikt trivsamma träffar. Ingen enskild träff stack väl ut särskilt mycket för att den skall motivera ett speciellt omnämnande utan det är den samlade helheten som definitivt skapat ett oförglömligt minne hos många fler än mig.
Bispbergsträffen låg alltid i början av september och fungerade därigenom som den stora nationella återsamlingen efter sommaren. Det var platsen för de kära återseendena, samt för skrönberättandet om varför man inte kom upp för det man föresatt sig den här sommaren heller.
Klättringen i Bispberg är värd en egen artikel. Det är (var?) Sveriges bästa klippa för lätt och medelsvår klättring vilket gjorde att ”alla” kunde åka till Bispberg och vara fullt sysselsatt på vilken nivå man än klättrade.
Bispbergsträffen hölls helt och hållet utomhus, även festen, och även bildvisningen. En av träffens specialiteter var att värdklubben Mässtält 1977 alltid ordnade med diabildvisning utomhus. Om det skedde med hjälp av stora batterier eller med ett bensindrivet elverk vill jag låta vara osagt. Under festen så skedde under många år nattliga bestigningar av Blåkulla , (4-) med stor variation avseende säkringsutrustning, belysnings- respektive berusningstillstånd.
Ett ödets ironi, i ljuset av vad som sedan inträffade, är att Dalarnas Klätterklubb alltid månade sig om att ha goda relationer med den markägare som bodde närmast klippan. Han var alltid en väl sedd gäst på träffarna.
Framtiden
Nja! Intuitivt mest nej, men så ändrade jag mig ändå, åtminstone litet grann. De förutsättningar som fanns under Guldåldern saknas i stort sett helt numera. Klättring är nu en stor idrotts-, sport- och friluftsaktivitet att jämföra med exempelvis långfärdsskridskor och utförsåkning på skidor. Likaså finns det knappt några nyturer kvar att göra på de ”träffvänliga” klipporna. De flesta klättermiljöerna är dessutom numera så variationsrika att ingen måste resa långt för att hitta något nytt att klättra. Tilltagande accessproblem, liksom olycksrisker, kan också göra det mindre lämpligt att arrangera tillställningar som samlar mycket folk på ett litet område under begränsad tid. Tidsandan är också annorlunda.
Å andra sidan, Tunabergsträffen lever och den lockar inte bara ”de som var med förr” utan tvärtom, det dyker ständigt upp nya ansikten varje höst (hur många som primärt kommer för Lena Gyllenbergs och Christoffer Manichs dessertbuffé vill jag dock int spekulera över). Även dagens klättrare har ju det allmänmänskliga behovet av att träffas och trivas så om bara någon sticker ut hakan och ordnar något så är det inte uteslutet att klättrarna kommer.
Det festas på tok för litet i Svensk klättring, det behöver man inte vara 70-talsnostalgiker för att tycka. Tunaberg och Göteborg drar fortfarande sitt strå till stacken. Fler är välkomna att bidra.
Hur vore det att i moderniserad form börja med höstfester i Stockholm igen?
TEXT: Staffan Ericsson, publicerad i Bergsport, mars 2009